Sorteringsmani

Jag och Pappersgubben en kall vinterdag i februari 2011

Vi har många kort i vårt fotobibliotek på datorn. Foton tagna sedan 2005, då vi fick vår första digitalkamera. Totalt är det för närvarande 38885 foton. Japp, det är sant. 38885 foton. Om vi gillar att fotografera? Typ. Ganska så mycket. Hela tiden. Katter. Barn. Födelsedagskalas (det blir ett antal sådana i en stor familj...). Trädgård. Mat. Tavlor. Inredning. Jorrå, vi fotar massor.

Jag är sjuk (åkt på en dunderförkylning), och är därmed hemma i några dagar för att kurera mig. Men en stund orkar jag sitta framför datorn mellan varven. Och idag har jag hållit på att sortera in dessa 38885 foton. De ligger nämligen i vårt iPhoto-bibliotek utan annat än i kronologisk ordning. Ingen annan sortering. Inte så lätt att hitta något där inte... Jag har i alla fall lyckats ta mig igenom 2012 so far och 2011 fram till våren (jobbar mig bakåt). Uj, vilken tid det tar! Men det är samtidigt roligt att titta tillbaka på alla foton på bla barnen, och på saker vi gjort tillsammans.

 

Läs även andra bloggares åsikter om nostalgi, foto, foton, sortera, ordna, bibliotek

Filosofiska tankar från sonen

Min lilla Lilleman, snart 3 år, kan minsann vara en liten filosof ibland. Idag vid middagen funderade han över följande:
"Mamma, om man tvättaj barn i tvättmaskinen, då barnen gåj söndej, elle huuj? Och så blir de snurriga i huvet..."

Nej, jag brukar inte tvätta mina barn i tvättmaskinen......

 

 Läs även andra bloggares åsikter om barn, filosof, filosofisk, funderingar, tvättmaskin

En sådan där rosa kanin...

Känner mig som en sådan där rosa kanin, ni vet, den i tv-reklamen. Idag har jag hunnit med att göra två typer av inlagd sill, fyra sorters julgodis och julpyntat hemmet ytterligare. Samtidigt som jag varit själv hemma med båda barnen. Fast framåt kvällen började batterierna bli svagare. Pizza till middag - hur helylle är inte det liksom?

Nu har den rosa kaninens batterier kopplats ur. De (batterierna) behöver en rejäl uppladdning i form av tv-kväll i soffan med en (flera?) stor kopp te och nalla lite på det nylagade julgodiset...

Ha en härlig kväll!

Tre önskningar?

Jag började känna att hösten kändes mörk och trist. Så jag önskade mig snö, för att ljusa upp tillvaron. Och snön kom. Och ljusare blev det. Och sedan kom slasket...

Så nu önskar jag mig sommar istället. Tror ni tomten kommer att uppfylla min önskan inom en snar framtid?

Min fantastiska dotter...

...växer så det knakar. Och åren går snabbare än man tror - idag lägger hon ytterligare ett till sina och fyller 5 år. Min fina lilla prinsessa börjar verkligen bli stor. Hon kan läsa en del. Hon älskar att klättra och göra både möjliga och omöjliga cirkuskonster. Hon är nästan alltid glad. Hon sjuder av liv. Hon pratar konstant (har ingen som helst aning var hon fått det ifrån...). Det är svårt att få tyst på henne till och med när man borstar hennes tänder.

Hon gillar även att leka med sina vänner, gärna många på en gång. Hon är sällan stilla. Cykeln eller sparkcykeln går varm. Men hon är också pysslig. Kan sitt och måla i målarböcker eller klippa och lilla/tejpa ihop kartonger och papper till helt fantastiska konstverk. Hon har tålamod. Och hon älskar sin familj. Hon har så fin hand med sin lillebror. Hon tar med honom på äventyr. Roar honom. Har tålamod med honom. Lär honom.

Hon är helt enkelt en underbar tjej!

Grattis mitt älskade lilla hjärta - mamma älskar dig ända till månen och tillbaka!

Tisdagstema: Macro

Veckans Tisdagstema är Macro, och när jag såg det var jag bara tvungen att vara med. Jag ÄLSKAR att fota macro. Och med min nya, underbara kamera och dess nya macrolins, kan det inte bli annat än roligt att fota!

Igår växlade vädret snabbt här hos oss. Det gick mellan regn och solsken i ett. Och då lyckades jag fånga dessa spröda regndroppar på bladen till vår daglilja. Och om man tittar riktigt noga, kan man även se en spegelbild i en av dropparna...

Klicka på bilden för att se en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om tisdagstema, foto, utmaning, macro, macrolins, systemkamera, hobby, fotografera, kamera, regndroppe, regndroppar

Stoltaste morsan i stan...

...måste ju bara vara jag idag! För att jag har världens bästaste dotter. En hel del av hennes kompisar har lärt sig att cykla utan stödhjul. Problemet för Skruttan, är att hon är kort (undrar var hon fått det ifrån... *visslar*), och därför haft svårt att nå pedalerna. Så förra året fick hon en cykel i 4-årspresent. Med stödhjul. Men i år har hon beslutat sig för att de ska av. Så i helgen sprang Pappersgubben ett par vändor bakom henne, medan hon försökte cykla. Men det blev inte så många vändor. Pappersgubbens kondis är liksom inte riktigt vad den varit... Och Skruttan tappade fokus och tålamodet. Och så var det med det!

Idag på dagen bestämde hon sig dock för att det återigen var dags. Jag var hemma med barnen, och jag kunde inte springa efter henne (pga sjukdom), så jag sa åt henne att försöka själv. Och det gjorde hon. Om och om igen. Och igen. Och igen. Hon gav sig helt enkelt fan på att hon skulle lära sig att cykla själv. Och helt plötsligt kom det där magiska ögonblicket. Ögonblicket som får det att tåras i ögonen på den überstolta mamman. Skruttan cyklade alldeles själv, och ropade till mig: "Mamma, kolla! Jag kan ju cykla själv. Jag sa ju det!"

Läs även andra bloggares åsikter om cykla, barn, foto, kan själv, lära sig, envis, duktig, stolt, mamma, föräldrar

Tisdagstema: Position

Veckans fototema i Tisdagstema är "position", och när jag såg det, kom jag genast att tänka på det här kortet. Det är taget för några veckor sedan, när solen började värma oss, och de första vårkänslorna gav sig tillkänna. Lilleman, Skruttan jag och Pappersgubben var ute och njöt av det vackra vädret. Barnen (och Pappersgubben!) hoppade i vattenpölar. Själv hittade jag en alldeles ypperlig position på vår förstukvist - mitt i solen!

Visst är det en rätt så schysst position jag valt?

Läs även andra bloggares åsikter om tisdagstema, foto, fotoutmaning, hobby, position, sol, vår, vårkänslor, barn

30 dagar: Dag 10 - Vad jag hade på mig idag

Från de djupa frågorna om tro och annat, växlar jag idag om till något mer ytligt. Jag är nämligen framme vid dag 10 på min 30-dagarslista, och dagens rubrik är "Vad jag hade på mig idag". Så håll i hatten - tvåbarnsmorsan goes modeblogg!

Som sig bör, började jag dagen med att stiga ur sängen. Klädde på mig mysbyxor och sunktröja. Lufsade ner för trappan för att vakna och inta frukost. Styrkt av maten, klädde jag mig sedan för arbetsdagen.

Dagens outfit blev följande:
Jeans a la loose fit från VeroModa
Lila topp i aningen klockad modell (sitter lagom löst över dallermagen) från Lindex. Toppen är dekorerad med en lång rosett, och oj så gulligt det blev nu...
Strumpor med söta elefanter från "Fem myror..."
Mörkgrå melerad kofta med långa flikar - allt för att ge intrycket av att jag är en snygg och slank modell, helt utan dallermage... Från Gina Tricot. Koftan alltså. Inte magen. Dallermagen är tyvärr min alldeles egna. Hmmm, jag kanske skulle kunna sälja den billigt på rean? Magen alltså. Inte koftan.
Självklart matchade jag det hela med lila nagellack på mina små stumpar till naglar. Jorrå, ibland gör man sig till!

Nu däremot är arbetsdagen över, och mysbyxorna och sunktröjan är åter på - ordningen är återställd!




Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, 30 dagar, outfit, modeblogg, kläder, foto

Tisdagstema: Vinkel

Veckans tema i Tisdagstema är "Vinklar". Man kan ju se saker ur flera vinklar. Det här är till exempel ett foto jag tog på vår härliga semester på Teneriffa i slutet av förra året. Det hade varit storm, orkan och regn i några dagar. Men som tur var kom det efter regn en hel del solsken också. Och det är ur den vinkeln jag vill minnas semestern... ;)

 Klicka på bilden för att se en förstoring. 

Läs även andra bloggares åsikter om tisdagstema, foto, tema, utmaning, semester, teneriffa, kanarieöarna, vinkel, vinklar, sol, min

30 dagar: Dag 9 - Min tro

Ur ett religiöst perspektiv är jag inte troende. Tyvärr är jag så trist, att jag inte tror på någon himmel, där vi alla samlas efter döden. När man är död, så är man död liksom. Man blir åter en del av jorden. Mer spännande än så tror jag inte att det är. Ibland önskar jag att jag vore troende. Att jag trodde på att det finns en plats, där jag får återse mina nära och kära. Det är en trevlig tanke liksom. Men det är min fulla övertygelse, att så inte är fallet.

Vad jag däremot tror på är livet. Det som vi lever här och nu. Just den här stunden. Nuet. Jag lärde mig en gång för länge sedan ett citat som lyder: "Livet är som en toarulle - det rullar på". Och det stämmer ju. Onekligen. Men jag vill nog hävda, att man ibland bör stanna upp. Ta sig tid att studera varje blad på toarullen. Titta på de söta, små, ulliga lammen. Fundera på varför se hoppar omkring på just mitt blad. Och fundera på vem som kläckte idén med att ha ett gulligt lamm på pappret, som man ändå bara torkar sig i arslet med...

Jag och Skruttan tittar ut över "Det stora blå"...

Jag tror också på människans inneboende kraft. Vilja. Vi är starka. Men inte var för sig. Tillsammans. Tillsammans kan vi utföra underverk. Se bara på alla de barn, som räddas utav hängivna människor. Eller alla läkare, som räddar barn och vuxna från att dö. Eller på alla de människor, som arbetar i frivilligorganisationer, och därmed räddar fattiga från misär. Det är inte mirakel av någon gud. Det är ett verk utfört av människor. Riktiga människor. Precis som du och jag. Människans inneboende kraft - det är något jag tror på!



Läs även andra bloggares åsikter om 30 dagar, utmaning, min tro, livet, tillsammans, stark, döden, religion, himmel

30 dagar: Dag 8 - ett ögonblick

Ett ögonblick. En stilla stund. Ett speciellt tillfälle. För mig är det den stunden då jag mötte mina barn för första gången.

Det är något alldeles fantastiskt att få vara med om att sätta barn till världen. Visst, det gör skitont. Och det är skitjobbigt. Och stundtals är man rätt trött på att ligga där på förlossningen och kvida. Men det är värt varenda sekund. När man får sitt lilla knyte i famnen, försvinner allt runtomkring en. Smärtan är borta. Surret av barnmorskor och annan personal som stökar runt i rummet är långt borta. Kvar finns bara jag och detta lilla, sköra knyte. Världen står stilla, när våra ögon möts. Och plötsligt känner jag att något stort har hänt. Jag är nu mamma. Den lilla varelsen, som nyss låg i magen och sparkade, ligger nu i min famn och ser på mig med stora ögon. Och litar fullständigt på mig. Att jag ska ta hand om den. Att jag ska värna om den. Det är något stort. En ömsesidig och kravlös kärlek.

När Skruttan föddes, gick jag igenom en riktig pärs till förlossning med pinvärkar och annat. Och efter 26 timmars smärta kom hon slutligen ut. Och plötsligt försvann världen för mig. Min lilla flicka såg på mig. Våra ögon fann varandra. Och jag var den lyckligaste kvinnan i hela världen. En liten människa, skör men ändå så stark. Och hon är vår. Min och Pappersgubbens första barn. Skapad av kärlek.

När Lilleman föddes, gick jag igenom en lättare förlossning på många sätt. Jag var mer förberedd. Jag hade lärt mig att behålla fokus vid smärta genom att gå gravidyoga. Jag hade lärt mig att andas rätt genom att gå profylaxkurs. Och den här gången hade jag kontrollen. Eller i alla fall inbillade jag mig det... Efter drygt 7 timmar på förlossningen, behagade Lilleman slutligen titta ut. Och plötsligt satt jag där i sjukhussängen igen och tittade nu in i min sons ögon. Såg hur hans blick sökte min. Och hur han slutligen låste den på mina ögon. Studerade mig. Och jag fylldes återigen med den fantastiska känslan. Kärlek. Ömhet. Denna lilla människa, så ny i den här världen, litade fullständigt på mig, och somnade gott i min famn. Och jag log stolt. Vårt andra kärleksbarn.

Två fina barn har jag fått lyckan att sätta till världen. Och båda gångerna har det varit smärtsamt. Häftigt. Förlösande. Kraftfullt. Skrämmande. Kärleksfullt. Fantastiskt. Överväldigande. Att föda barn, är något verkligen speciellt. Så ta vara på det är ögonblicket. Den där stunden, då du för första gången ser in i ditt barns ögon. Det är verkligen ett speciellt ögonblick!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, nyödd, kärlek, utmaning, 30 dagar, ett ögonblick, ett tillfälle, baby, bebis, liten, ömhet, tillit

Tänkvärt...

När du skalar morötter, skala på moroten - inte på tummen. Och framför allt, hyvla inte av halva nageln samtidigt. I alla fall inte till nästa gång. Det gör ont och blir så blodigt då...

Beviset...

Tisdagstema: oskarp

Den första gången detta år som jag deltar i Tisdagstema. Den här veckan är temat "oskarp", och det är inte svårt att hitta en sådan bild. När man fotar mycket, blir det ju ibland så att någon bild trillar ut oskarp, utan att man planerat det. Och vissa saker är svåra att fånga på bild, tex springande barn. Jag valde en bild från mitt arkiv. Den föreställer havsvatten som slår mot stenstranden, och under ytan växer härligt grönt sjögräs. Dock är det svårt att få till att vattnet och gräset blir skarpt samtidigt. Men jag lyckades faktiskt tillslut, fast det resultatet får ni inte se nu, utan här kommer det ett av de otaliga oskarpa korten:

Klicka på bilden för att se en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om tisdagstema, foto, utmaning, oskarp, hobby, fotografering, havet, havsvatten, sjögräs

Röstlös Susanne

Just nu är det tyst och lugnt hemma hos den här tvåbarnsmorsan. Jag har nämligen tappat rösten. Är hesare än hesast, och har en riktigt schysst djup och sexig röst som för tankarna till en rökig bar i undre Paris. Förkylningen har nu hittat mina stämband, och igår dog rösten nästan helt. Så idag har jag snack-förbud. Inget babbel på den här morsan. Kanske inte så svårt kan tyckas. Om man inte heter Susanne då. Och har en mamma som heter Babbelmorsan. Jorrå, jag har det i generna. Tyst, är något jag ofta har svårt att vara. På gott och ont. Men nu är det alltså snack-föbud som gäller.

Tur att jag inte har skrivförbud i alla fall - någonstans måste jag ju göra av allt som jag inte får säga...

Läs även andra bloggares åsikter om prata, hes, förbud, pratglad, morsa, mamma, mammaliv, genetiskt, förkyld, förkylning

13 år tillsammans...

...och fortfarande lika kär! Idag firar jag och min kärlek Pappersgubben 13 år tillsammans. 13 år! Det är många år det... För 13 år sedan pluggande vi vid Stockholms Universitet. Han var 19 år och jag var 20 år. Nu står vi här, 13 år senare, lite äldre, tyngre och visare. Och med mycket mer i det gemensamma bagaget, som håller oss samman. Två fina och underbara barn. Två goa katter. En massa kärlek. Och en hel dos erfarenhet.

Fast det mest fantastiska är att vi fortfarande älskar varandra innerligt, precis som när vi träffades. Och ibland, när jag ser på honom i smyg, där vi sitter i soffan klädda i skruttiga mysbrallor och glor på TV, känner jag det där härliga pirret i magen. Kärlekspirret. Pirret, som betyder att det bara är vi två. För alltid!



Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, foto, vi, tillsammans, familj, dela, lycka, pirr, förälskelse, familjeliv, historia

Ett mysigt slut på jullovet

Idag är det ju sista dagen på jullovet för Skruttan, och imorgon bär det åter av till dagis för hennes del. Igår pratade hon med mig, och sa att hon inte ville att jag skulle börja jobba igen. "Jag kommer sakna dig då mamma!". Därför bestämde jag och Pappersgubben att ta tillfället i akt och låta den här söndagen bli hennes. Därför lämnade vi bort Lilleman till goaste syster Dagisfröken några timmar, där han kunde leka med sin lillkusin, och åkte till Heron City för biobesök tillsammans med Skruttan. Vi såg filmen "Marmaduke", som handlar om en Grand danois som vill tillhöra det coola gänget, men inser i slutänden att det här med att vara cool inte är allt här i världen. En typiskt gullig barnfilm helt enkelt!

Efter filmen åt vi lunch tillsammans och Skruttan fick välja mat själv. Och hon valde såklart sushi! Det är något hon tyckte om redan när hon var i tvåårsåldern. Efter en mysig busstund i Heron, åkte vi och hämtade lillebror, och sedan åkte vi hem som en komplett familj. Resten av kvällen har vi bara myst tillsammans - precis som det ska vara sista dagen på jullovet!



Läs även andra bloggares åsikter om jullov, slut, barn, bio, film, tid, tillsammans, familjeliv, familjetid, familj

En ny kärlek!

De säger att gammal kärlek aldrig rostar. Att kärleken kan ta sig igenom allt. Att kärleken växer med åren. Men de har fel. Jag har nämligen hittat en ny kärlek. Den är rosa. Och stor. Väldigt stor. Rymmer mycket. Och man kan värma händerna på den. Ordentligt. Utan något öra, som är i vägen. Och så är den snygg. En snygg kärlek är viktigt. Och rosa. Nya kärleken är mysig. Jag använder den varje dag. Ibland får jag tvätta av den lite. Men varje dag greppar jag den med stadiga händer. Den fyller mig inifrån med värme. Sa jag att den är rosa?

Vilken kärlek jag pratar om?
Är inte det uppenbart?
Min nya temugg från IKEA såklart:

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, humor, te, mugg, temugg, ny, gammal

Ibland är det bara underbart att vara förälder!

Igår roade jag och Lilleman oss med att fota lite. Det hela gick ut på att jag satt på golvet och Lilleman kom och satte sig i mitt knä. Sedan skulle jag ta kort. Tyckte han. Och så skulle vi kolla på kortet tillsammans. Sen skulle Lilleman åter placera sig i mitt knä. Och så skulle vi kolla på kortet. Tyckte han. Och så vidare...

Resultatet av denna lilla mysiga busstund blev följande:

Läs även andra bloggares åsikter om foto, barn, kärlek, busa, mysa, mysstind, busunge, kamera, glad, mammaliv, familjeliv

Tisdagstema: väntan

Veckans Tisdagstema är "väntan", och vad pasar väl då bättre än detta arkivfoto på mig och Lilleman i magen? Som jag väntade på denna lilla krabat. Och han tog god tid på sig i magen. Hela 13 dagar gick jag över tiden. De längsta 13 dagarna i mitt liv. De kröp fram, eftersom jag var inställd på att föda i tid. Skruttan föddes nämligen fem dagar för tidigt, och dessutom hade jag kraftiga sammandragningar från vecka 20 med Lilleman. Men så här i efterhand var ju faktiskt inte väntan så himla lång. Men just då kändes den oändlig. Och självklart var det ju värt varenda minut av väntan, när jag sedan väl fick träffa min lilla kille!

 Klicka på bilden för att se en förstoring.

Mer om min väntan på Lilleman kan du läsa om här.



Läs även andra bloggares åsikter om tisdagstema, foto, fotoutmaning, väntan, gravid, graviditet, barn, längtan