Ett ögonblick. En stilla stund. Ett speciellt tillfälle. För mig är det den stunden då jag mötte mina barn för första gången.
Det är något alldeles fantastiskt att få vara med om att sätta barn till världen. Visst, det gör skitont. Och det är skitjobbigt. Och stundtals är man rätt trött på att ligga där på förlossningen och kvida. Men det är värt varenda sekund. När man får sitt lilla knyte i famnen, försvinner allt runtomkring en. Smärtan är borta. Surret av barnmorskor och annan personal som stökar runt i rummet är långt borta. Kvar finns bara jag och detta lilla, sköra knyte. Världen står stilla, när våra ögon möts. Och plötsligt känner jag att något stort har hänt. Jag är nu mamma. Den lilla varelsen, som nyss låg i magen och sparkade, ligger nu i min famn och ser på mig med stora ögon. Och litar fullständigt på mig. Att jag ska ta hand om den. Att jag ska värna om den. Det är något stort. En ömsesidig och kravlös kärlek.
När Skruttan föddes, gick jag igenom en riktig pärs till förlossning med pinvärkar och annat. Och efter 26 timmars smärta kom hon slutligen ut. Och plötsligt försvann världen för mig. Min lilla flicka såg på mig. Våra ögon fann varandra. Och jag var den lyckligaste kvinnan i hela världen. En liten människa, skör men ändå så stark. Och hon är vår. Min och Pappersgubbens första barn. Skapad av kärlek.
När Lilleman föddes, gick jag igenom en lättare förlossning på många sätt. Jag var mer förberedd. Jag hade lärt mig att behålla fokus vid smärta genom att gå gravidyoga. Jag hade lärt mig att andas rätt genom att gå profylaxkurs. Och den här gången hade jag kontrollen. Eller i alla fall inbillade jag mig det... Efter drygt 7 timmar på förlossningen, behagade Lilleman slutligen titta ut. Och plötsligt satt jag där i sjukhussängen igen och tittade nu in i min sons ögon. Såg hur hans blick sökte min. Och hur han slutligen låste den på mina ögon. Studerade mig. Och jag fylldes återigen med den fantastiska känslan. Kärlek. Ömhet. Denna lilla människa, så ny i den här världen, litade fullständigt på mig, och somnade gott i min famn. Och jag log stolt. Vårt andra kärleksbarn.
Två fina barn har jag fått lyckan att sätta till världen. Och båda gångerna har det varit smärtsamt. Häftigt. Förlösande. Kraftfullt. Skrämmande. Kärleksfullt. Fantastiskt. Överväldigande. Att föda barn, är något verkligen speciellt. Så ta vara på det är ögonblicket. Den där stunden, då du för första gången ser in i ditt barns ögon. Det är verkligen ett speciellt ögonblick!
Läs även andra bloggares åsikter om barn, nyödd, kärlek, utmaning, 30 dagar, ett ögonblick, ett tillfälle, baby, bebis, liten, ömhet, tillit
Min lilla Lilleman, snart 3 år, kan minsann vara en liten filosof ibland. Idag vid middagen funderade han över följande:
Jo, det är sant! En silvergrå Volvo av modellen V70. Min egna spy-car. Batman har sin Batmobile, Fantomen har sin häst Hero och jag har min spy-car. Idag gled vi fram tillsammans jag och spy-bilen. Susade fram på E4:an.
Tidigt i morse (läs: inatt) försökte jag förklara det här med vintertid för min son. Vintertid innebär att man sover en timme LÄNGRE. Inte att man vaknar en timme tidigare. Jag vet att många brukar ha svårt att minnas om man ska ställa tillbaka eller ställa fram klockan. En minnesregel är att man på hösten ställer tillbaka utemöblerna i förrådet, och på våren ställer man fram dem igen. Fast inte om man heter Susanne. Då står utemöblerna visst ute hela vintern. Hmmm, undrar om det är därför de ser så sjabbiga ut...
Lillemans hår växer värre än ogräs. Så idag tog jag fram saxen. Håret måste kapas. Lilleman var trött och hungrig. Otålig. Perfekt upplägg liksom. Huvudet snurrade värre än den besatta flickan i "Excorcsisten". Men tapper (läs: envis) som jag är, fortsatte jag. Resultatet?
...skitgöra: byta Lillemans überfulla bajsblöja. Bajs överallt var en underdrift...
Klicka på bilden för att se en förstoring
