Dagens träning

Jag har ju ett mål med min träning. Jag ska springa Tjejmilen i början av september. En hel mil. Och målet är att ta mig runt utan att dö på kuppen. Och får jag därtill en bra tid, är det ju inte helt fel.

Fast mest tränar jag för att jag vill. Och för att det får mig att må bra. Och för att jag förtjänar det. Jag ser faktiskt träning som en belöning. I det hektiska liv jag lever som tvåbarnsmorsa och kvinna mitt i karriären, så behöver jag lite andrum. Ett tillfälle att lätta på trycket. Och det kan träningen ge mig!

Dagens övning var ett rejält intervallpass på löpbandet. Först uppvärmning i 10 minuter. Sedan fyra stycken 2x2 minuters intervaller och på det två stycken 1x1 minuters intervaller. Avslutade med 5 minuter nedvarvning. Detta gav en ungefärlig sträcka på 6 km och totalt brände jag ca 580 kcal - en mycket trevlig bonus från löpningen!



Läs även andra bloggares åsikter om träning, löpning, må bra, mammaliv

En nostalgitripp med löpardojjorna

Pappersgubben fixar med fina Musköbåten

Idag åkte vi ut till min pappa, Båtfarsan, för att fixa med vår båt, som ligger på hans tomt. Och självklart passade jag på att ta med mig mina löpardojjor och träningskläder. Ett sånt tillfälle kan man inte bara missa!

Eftersom jag till stor del är uppväxt där min pappa nu bor, blev det en riktig nostalgirunda. Jag sprang utmed vägar, där min farmor och jag ofta promenerade, alltmedan vi hade långa samtal om livet och skrattade ikapp. Jag sprang längs stigar, där jag ofta var ute och promenerade med vår fina hund Kaxi. Jag sprang utmed havet, där jag badat många gånger. Och allt detta medan solen sken och det var så där lagom svalt i luften, precis perfekt väder för en långtur!

En toppenhärlig runda på 7,20 km blev det - och efteråt mådde jag fantstiskt - det var jag värd!

 

Run Forrest, run!

Förr tittade jag på de där människorna och tänkte att de inte var kloka. De där som var ute och sprang - och det kunde vara närsomhelst på dygnet/året. Och till råga på allt såg de små idioterna nöjda ut också. Glada och tillfreds. Det kan man väl ändå inte bli av löpning? Det är ju bara jobbigt ju!

Men sedan en vacker dag bestämde jag mig för att börja med löpning. Jag började lite lätt - och det var tungt! Kondisen var ju inte direkt på topp om man säger så... Och det var seeegt att ta sig runt 3 km. Långsamt. Jobbigt. Trögt. Trist. Hur fan kunde de se så jävla nöjda ut? Det här var ju bara en plåga!

Men jag höll på något maschokistiskt vis ut. Fortsatte med mina jobbiga löprundor. Och plötsligt var de inte så jobbiga längre. Nämen, man kanske skulle springa en 5 km istället, tänkte jag. Och så gjorde jag det. Första gången var en pina. Jag var fullkomligt slut och kände mig som om jag tagit mig runt Stockholm Maraton. Men jag var stolt över mig själv! Jag tog mig runt 5 km och överlevde.

Efter ett tag blev 5 km rundorna en del av min vardag. Och jag började känna mig tillfreds. Jag kunde liksom komma på mig att småle lite fånigt, när jag kört ett härligt 5 km pass. Jag började utöka med ett intervallpass i veckan. Och det gav mersmak...

Nu har jag kommit dit jag med. Jag tillhör DE DÄR. De där som springer närsomhelst på året. I snö. I regn. I sol. Och jag njuter. Och ler. Och kämpar. För den kommer inte gratis den där känslan! Löpningen har blivit en del av min vardag, och jag älskar det!!! Det är meditation för mig att få ta en härlig 5 km runda. Eller att få ställa sig på löpbandet och köra ett intensivt intervallpass. Eller ta en riktigt lång runda på 5-10 km, och bara fokusera på löpningen under tiden. Det är meditation mina vänner!

Och nu har jag satt upp ett nytt mål - i sommar är det jag som springer Tjejmilen!!! Det känns både läskigt och spännande. Jag har sprungit en mil några gånger, och det är tungt. Men inget är gratis som sagt. Så jag jobbar vidare, och njuter under tiden. Och ler!