Jag är inte trött...

...jag har stigit in i något slags vaken sömn. Koma typ. Eller zombie-stadie. En zombie i koma kanske? Anledningen till detta tillstånd stavas: t-v-å-b-a-r-n-s-m-o-r-s-a. Lilleman är inne i en fas (nån av alla dessa otaliga faser barnen passerar). Han vaknar kring 00:30 och kan inte somna om. Samtidigt är han extremt pappig. Och det drabbar ju inte mig. Trodde du ja! Näe, han ska minsann ligga i vår säng, mellan mig och Pappergubben och böka runt halva natten. Och jag sover väldigt lätt. Om jag nu sover...

Men självklart slutar inte historien där. Nope, vi har ju som bekant två barn. Och strax efter att Lilleman bökat klart och nästan somnat mellan oss, kom Skruttan in. Hade drömt mardrömmar. Och vips hade vi två barn i sängen. I en 160 cm bred säng. Varför, o varför köpte vi bara en 160-säng en gång i tiden? Jo, vi hade någon slags vild föreställning om att vi inte ville ligga för långt ifrån varandra. Ja, det var innan vi skaffade barn...

I alla fall, så slutade det med att jag hade ett barn på vardera sidan om mig. Lilleman i mitten mellan Pappersgubben och mig, och Skruttan på andra sidan om mig. Eftersom hon låg längst ut och dessutom rör sig som en tok innan hon somnar, var jag hela tiden rädd att hon skulle ramla ned. Så då kunde jag ju inte somna. Sedan hade jag ju inte längre varken kudde eller täcke, vilket bidrog ytterligare till sömnlösheten...

Klockan 7 slår Lilleman så upp sina blå, och Pappersgubben går upp med honom. Och jag sluter äntligen mina blå!

Japp, livet är inte alltid lätt som tvåbarnsmorsa!