Ibland behövs inte ord...

Lilleman sover. Skruttan leker på vardagsrumsgolvet. Jag känner mig trött och hängig. Tar en soffkudde, och lägger mig ned i soffan. Somnar till lätt. Plötsligt känner jag en lite skrutta, som lägger över mig och henne en filt och kryper ned intill mig på en egen kudde. Utan att hon säger ett ord. Hon bara smyger ned intill mig och lägger sig försiktigt för att inte väcka mig. Jag lägger armen om henne och så ligger vi så och vilar tillsammans en stund.

Det kan inte översättas på annat sätt än enorm kärlek!



Läs även andra bloggares åsikter om barn, vila, sova, sömn, kärlek