Min första förlossning

Slängde ett öga på min bebisräknare till höger. Jag har nu mindre än 40 dagar kvar tills det är dags för Knyttet att göra entré. Nu rusar verkligen tiden iväg. När det nu börjar närma sig förlossning, började jag fundera lite på min förra förlossning (med Skruttan). Hur upplevde jag det då? Jag kikade tillbaka till min dagbok, och nu tänkte jag även bjuda in er att läsa om dagen då Skruttan kom till oss:

Del 1 - på morgonen den 3 juli 2006
Imorse när jag vaknade vid kl 8 kände jag att en del av vattnet sipprade ut. Gick upp och när jag reste mig upp kom det mer. Tog på mig en binda för att kolla om det kom mer... Kände samtidigt att en molande "mensvärk" startade. Hmm, är det något på gång? Väckte sambon och så började vi klocka värkarna. De kom med ca 5-10 min mellanrum. Vid kl 9 ringde jag förlossningen. Barnmorskan (bm) jag pratade med sa att vi ska höra av oss igen när det är 5 min mellan värkarna och att det varit så i ca en timme. Sagt och gjort, det var bara att börja vänta... Vid 11-tiden gick slemproppen utan tvekan. Vattnet fortsätter sippra ut (allrahelst under värkarna). Skriver upp varje tidpunkt jag får en värk, och nu ser det ut som om de håller på att avta lite - bara ca 15 min mellan dem.

Del 2 - resten av resan...
Vattnet gick vid kl 8 på måndag morgon den 3/7, och värkarbetet kom igång på en gång (se ovan). Värkarna började göra mer och mer ont - framåt kvällen var de nästan outhärdliga. Försökte lindra med vetekudde och var uppe och gick så mycket jag kunde. Sakta kröp mellanrummet mellan värkarna nedåt, och smärtan uppåt. Vid kl 23:30 var det äntligen 4-5 min mellan värkarna, och det var dags att åka in. Jag var nu i upplösningstillstånd av smärtan, så Pappersgubben fick prata med förlossningen. Som tur var hade de en plats åt hos på närmaste förlossningen - 5 min bilväg från oss. Vi pallrade in oss i bilen och tog med väskorna, som vi hade hunnit packa under dagen. När vi kom in till förlossningen, fick vi komma in i ett förlossningsrum, och de kopplade på CTG på mig. Vid det här laget kom värkarna tätt - 1-2 min mellanrum. Jag var lagom så trött nu, eftersom jag inte fått vila under dagen! Men jag tänkte: "Det är verkligen dags nu - snart får vi träffa vår lilla bebis!" Men det blev inte så snart som jag trodde...

Eftersom jag hade så ont, fick jag börja använda lustgas på en gång. Den blev därmed min bästa vän under resten av förlossningen - och nåde den som försökte ta den ifrån mig . Bm kollade hur mycket jag hade öppnats - bara 1 cm!!! Jag som tyckte att jag kämpat på så . Det som händer från och med nu är lite luddigt pga smärtan, men Pappersgubben och journalen har hjälpt mig... Vid 3-tiden på natten får jag även TENS som smärtlindring, och det funkar delvis. Sitter även på en "förlossningsboll". Dock gör det mycket ont fortfarande. Andas allt jag har i lustgasmasken. Pappersgubben tycker att jag borde andas vanlig luft emmellanåt också, men jag har så ont att jag inte orkar bry mig. Släpper masken korta stunder, men bara när Pappersgubben ryter till. Jag är ganska så groggy vid det här laget - billig fylla helt klart !

Vid 4-tiden beslutar de sig för att ge mig morfin för att lindra. Jag har aldrig fått morfin förut, och min mamma har en gång fått en kraftig allergisk reaktion av morfin. Hon blev då apatisk och onåbar, så de var lite osäkra på om de vågade ge mig det. Jag (som såklart inte var helt klar i huvudet) säger till Pappersgubben: "Jag skiter i om jag blir apatisk, bara jag slipper ha ont!" . Tillslut fick jag morfin, först i liten dos och sedan, när jag inte reagerade allergiskt på den, fick jag mer. Tyvärr lindrade den inte så mycket.

Vid 7-tiden på morgonen hade jag äntligen öppnats så mycket (4 cm) att jag kunde få EDA. Innan förlossningen var jag rätt orolig för själva införandet av EDA:n, men när det nu väl var dags brydde jag mig inte! Minns bara att de bökade runt mig i sängen för att få rätt läge. När EDA:n tillslut började verka, fick jag ÄNTLIGEN den smärtlindring jag längtat efter i nästan 24 timmar. För första gången fick jag en chans att återhämta mig mellan värkarna. Men säg den lycka som varar - de var tvugna att ge mig värkstimulerade efter ett tag (vid 9-tiden), eftersom värkarna avtog och huvudet fortfarande stod högt upp. Nu var ändå smärtan hanterbar, även när det värkstimulerade droppet slog in.

Vid 9:45 kom krystvärkarna igång. Oj, vilken kraft! Och vad jag morrade, lät stundtals som en arg björn. Vid 9:50 ser bm bebisens huvud, och jag känner att huvudet är på väg ut! Nu var det dags att krysta för allt jag var värd - och oj vad jag tog i!!! Sakta kände jag att huvudet kom närmare och närmare utgången. Det svider och bränner något otroligt, men det är hanterbart. Skriker som en tok då huvudet kommer ut - låter som en stucken gris (stackars de i rummen intill).

Efter 4-5 krystvärkar försvinner all smärta och Lilla Skruttan är född!!! Hon såg världen för första gången kl 10.00 tisdagen den 4/7. Bm lägger upp henne på min mage. Jag frågar vad det blev, och när jag får veta att det blev en tjej svarar jag: "Tur det, vi har inte kommit på något killnamn". Som om det skulle spela någon roll... När det är dags att krysta ut moderkakan, har jag inga krafter kvar. Bm får hjälpa till och dra i navelsträngen. Efter ett kort tag kommer kakan ut. Nu är det äntligen över och jag kan börja njuta av den lilla på min mage! Nu börjar en helt ny resa för Lilla Skruttan, mig och Pappersgubben...

Lilla Skruttan - endast två timmar gammal
2006-07-04

Läs även andra bloggares åsikter om barn, gravid, graviditet, förlossning, nyfödd, bebis, baby