Varför jag älskar livet i förorten

Tog min dagliga promenad med Lilleman idag. Efter en stund träffar jag på en äldre herre, som är på promenad med sin hund. Han stannar upp. Vi hälsar på varandra. Och så samtalar vi en stund om vardagliga saker, som den icke fungerande snöröjningen. Och efter en stunds babbel, skiljs åter våra vägar. Kanske träffar jag honom aldrig mer igen. Kanske stöter vi på varandra under en annan promenadrunda. Men jag går i alla fall därifrån lite gladare. Över att en vilt främmande människa stannade och tog sig tid att prata med mig en stund. Över ett trevligt samtalsämne, där vi för övrigt var rörande överens, om att snöröjningen inte fungerar.

Skulle detta samtal kunnat ägt rum inne i Stockholms innerstad? Troligen inte. Man tar sig inte tid att stanna upp i livet. Man bara rusar vidare. Och skulle någon stanna och hälsa på en och, gud nåde, stanna och prata en stund, skulle man anse den personen vara "konstig". Det fungerar helt enkelt inte så i inne i den "coola" innerstaden. Och självklart är alla som bor i Stockholms innerstad inte så här. Men den större massan är det definitivt!

Well, här ute i de yttersta förorterna är vi "konstiga". Men jag föredrar att kalla det "medmänskliga"...



Läs även andra bloggares åsikter om förort, innerstad, Stockholm, Stockholms innerstad, förortsbo, konstig, medmänsklig, snö, snöröjning, mammaliv, promenad