Jag - en lantis?

När jag var yngre och pluggade på Stockholms Universitet, rände jag ofta i stan. Tog en shoppingtur på väg hem från plugget. Fikade med några kompisar. Strosade runt och glodde i fönstret när studiebidraget var slut. Jag var helt enkelt en del av storstan. Och jag gillade det.

I helgen var vi inne i stan med hela familjen. Strosade runt i regnet. Tittade på julskyltning. Promenerade över till Gamla stan och gick på julmarknad. Köpte sockervadd och mumsade på. Promenerade längs Drottninggatan. Fikade i Gallerian. Avslutade med att första handla lite exklusiv choklad på NK, och slutligen spana in deras underbara julskyltning (vilket helt klart är värd en titt!). Och under hela dagen slogs jag av att jag tyckte att det var så bullrigt. Och så mycket folk. Och alla verkade så stressade. Ibland ville jag liksom krypa in i en dämpad bubbla, dit ljudet och hetsen inte nådde in. Även om familjedagen blev mysig, var jag helt slut när jag kom hem.

Nu bor jag långt ut i förorten. Lite mer på landet. Och jag gillar det. Jag gillar att jag bara möter en bil på hela morgonpromenaden. Jag gillar att jag kan höra fåglarna kvittra ute. Jag gillar att jag kan känna den härliga doften av tall och gran, bara genom att sticka ut huvudet genom dörren. Jag njuter av tystnaden. Jag njuter av lugnet. Jag ler åt att främmande människor hälsar på mig. Jag gillar lugnet på vår återvändsgata. Jag gillar att Skruttan kan vara ute och leka, utan att jag oroar mig för bilar, som kan köra på henne. Jag gillar att katterna kan springa fritt i skogen. Jag gillar att jag kan sitta ute på altanen en ljum sommarkväll, och bara lyssna på tystnaden.
Jag är inte längre någon storstadsmänniska - jag är en lantis - och nöjd med det!



Läs även andra bloggares åsikter om landet, storstad, stan, Stockholm, stress, lugn, hets, fågelkvitter, foto, bild, natur, buller, lantis